Vi,  Edvin, Emil, Kalle, Martin, Tobias och så jag, som var turens professionella guide, anlände till Viktorialeden i mitten på Juli. Vi skulle kampera en knapp vecka ihop i det natursköna vindelfjällens naturreservat, ett av de största naturreservaten i Europa, större än både Sarek och Padjelanta tillsammans.

Leden är mycket fin att vandra och även om man inte kan räkna med att ha lågskor så finns det spänger och broar på de mest kritiska ställena.

I Kopparberg finns ett gammalt sameviste. Kåtan på bilden är en av de typiska kåtorna som byggdes förr med grästak. Även torvkåtor och kåtor med nävertak eller en kombination av dessa var flitigt använda förr i tiden.

En välbehövlig lunchpaus i det gröna gräset. Här vankas det gormetmiddag med vitlök och tärnad ost, kassler  och pasta på menyn. I bakgrunden skymtar en av de modernare byggnader som finns i Kopparberg.

Klotpyrolan, Pyrola minor. Denna småmysiga blomma kan man finna lite varstans i fjällen. Denna pyrola har rödaktig stam jämfört med den gröna i floran. Kanske är det någon varietet som är vanligare uppe i fjällen.

Vi står och beundrar solnedgången. Solen har försvunnit bakom det växlande molntäcket vilket ger oss både blå himmel, mörka moln och lite svagt rosa i väster.

Kalle sitter och beundrar utsikten med hunden Amigo vid sin sida. Amigo får bära sin del av bördan, bland annat sin egen mat och en del lättare utrusning.

Det är den höga luftfuktigheten som orsakar de olika gråblå tonerna mellan fjällen. Soldiset blir ibland så kraftigt att man knappt skymtar de närmaste fjällen. Här kan man ändå urskilja  de närmaste fjällsmassivet i fjärran.

Hela gruppen är samlad strax under Stångfjällets topp för en liten fikapaus. Som alltid är utsikten ”bedövande” och man sitter gärna en extra halvtimme bara för att beundra vyerna.

Det finns ingenstans som man känner en sådan frihet som i fjällen. Ibland känns det som om man skulle lyfta från marken och segla iväg i vinden.

Lägerplatsen bör lämpligen väljas så att man har tillgång på vatten och skydd. Om det sedan är storslagna vyer så räknas detta som en bonus. Att krypa ut ur tältet på morgonen och gnugga morgontröttheten ur ögonen när man nästan nuddar vid himlen tillhör det goda på en fjälltur.

Renen har vandrat här i årtusenden. Först vildrenar och när samerna började hålla renen som tamboskap så försvann så småningom vildrenen från Sverige. Här vandrar en mindre hjord uppför en fjällkam strax nedanför trädgränsen.

Finns det något bättre sätt att laga till dagens rätt på, än rent fjällvatten? Knappast. Förutom att bara avnjuta vattnet genom att dricka det som det är, kan man alltså även laga mat med det och även ta sig ett dopp i bäcken om man inte har något emot kallt vatten.

Pudding till efterrätt. Det är alltså inte fråga om någon extra välskapt kvinna som skall avsmakas utan helt vanlig chokladpudding. Vanlig och vanlig förresten, tillagad i fjällen så smakar den garanterat bättre än allt annat du prövat i denna genre.

Skogsnävan, Geranium sylvaticum. Detta utsökta exemplar fann jag alldeles intill en porlande fjällbäck bakom en stor sten. Inte ens mitt Leica objektiv kunde återskapa de sköna färgerna som den hade i verkligheten, även om kameralinserna gjorde ett hyfsat jobb. Den som har skarpa ögon har redan listat ut att det är en Midsommarblomster.

Till slut tar även denna fjälltur slut. Mina gäster var mycket nöjda med turen och min insats och jag var mycket nöjd med mina gäster. Vi ger oss av ner mot bilarna och säger på återséende till  Vindelfjällen.

Text och Foto: Josef Arnfjell / Fjälledare