|
Nordbornas äldsta benämning på samerna var finnar eller finner, ett namn som fortfarande förekommer i Norge. Ordstammen fin- (fen-) användes redan under antiken och den tidiga medeltiden av historieskrivare som Tacitus m fl. Samernas bruk av skidor gav upphov till benämningen skrithifinoi (i västnordiska källor från 800-talet skridfinnar). Benämningen lappar (jfr fi lappalainen) inkom i svenskan under medeltiden. Numera föredras i de flesta sammanhang ordformer bildade på det egna folknamnet, sámit (sing nordsamiska sápmi eller sábmelaš, lulesamiska sábme och sydsamiska saemie). Samerna beräknas för närvarande vara omkr 64 000, varav ca 17 000 är medborgare i Sverige, 40 000 i Norge, 5 000 i Finland och 2 000 i Ryssland.
Länk - Sameland delas upp
Samernas land, av dem själva kallat Sápmi, kan indelas i fem naturgeografiska regioner:
1) skogsområdet i öster,
2) kustområdet i väster, däremellan
3) Finnmarkens lågfjäll och fjällbjörkshedar i norr,
4) skandinaviska högfjällskedjan med dess östliga utlöpare, lågfjällen, och mellanliggande dalar samt
5) lågfjällsregionen i Jämtland och Härjedalen i söder. Två tredjedelar av Sápmi ligger norr om polcirkeln, och området är täckt av snö under i genomsnitt åtta månader av året.
Till toppen av sidan
Kampen för födan har alltid varit hård i Sápmi, liksom kampen mot kölden. I forntiden var samernas huvudnäringar jakt och fiske. I kustområdet i väster fångade man både havsdäggdjur och vildren. Säl fångade man med säkerhet även i Bottenhavet. I skogsområdena var vildren, fågel och pälsdjur, speciellt ekorre, det viktigaste viltet. Vildrensfångsten och jakten bedrevs dels kollektivt med hjälp av omfattande fallgropssystem och stora fångststängsel, dels individuellt med hjälp av bl a väldresserade lockrenar. Tama var också de fåtaliga renar som användes som klövje- och dragdjur.
I nuvarande Lappland och angränsande områden samt i Finnmarken utvecklades fjällrenskötseln, vilken medförde nomadism med flyttningar som kunde sträcka sig 30 till 40 mil i vardera riktningen mellan sommarens gräsbeten i högfjällskedjan och vinterns lavbeten i låglandets skogar. Flyttningarna skedde med s k rajd (ráidu), en rad sammanlänkade klövjerenar eller - under snöperioden - dragrenar spända för båtformade slädar, ackjor. I lågfjällsområdet, där fjällrenen har sina parnings- och kalvningsplatser vid trädgränsen, orda, hade man fasta boplatser, visten. Bostäderna var kupolformiga kåtor, täckta med näver och torv och med öppen eldstad, árran, och hål för röken i taket. I en stolpbod, förvaringsbod på en hög stolpe (njalla), hade man främst livsmedel och husgeråd; kläder m m hade man i en bod på fyra låga stolpar, áiti. Sommarkåtan var konformad och byggd av en stomme av fyra böjda stänger och täckt med tältduk.
I Sverige har endast samer rätt att idka renskötsel, men brukningsenheterna blir större och färre, vilket leder till att många samer flyttar till tätorter, en utveckling som utgör en överhängande fara för samernas framtid som etnisk grupp. I dag är ca 2 000 personer ekonomiskt beroende av renskötseln.
Redan på 1600-talet blev en del samer nybyggare och efter hand hemmansägare på sina skatteland. I mellersta Lappland har 1/3 av alla nybyggen grundats av samer. Med tiden gjordes dock allt fler upplåtelser av mark på skattelanden till kolonister av svensk och finsk härstamning, vilket måste ses som ett allvarligt rättsövergrepp gentemot samerna. De samiska nybyggarna uppgick efter hand i den svensk- och finsktalande befolkningen och förlorade sitt språk och sin etniska identitet.
Länk - Samiskt näringsliv
Till toppen av sidan
Den förkristna samiska religionen, av vilken rester kan spåras ännu i början av 1600-talet, motarbetades av kyrkan, ofta i våldsamma former. I mildare former fortsattes kristnandet på 1700-talet i Sverige under ledning av det s k Lappmarcks ecklesiastikverk. Den gamla samiska religionen var, i likhet med de östliga frändefolkens, schamanistisk med schamantrumman som det viktigaste kultredskapet. Schamanen kallades nåjd (noaidi). Heliga fjäll, sjöar och andra ställen med av naturen märkligt formade stenar, seitar, spelade en viktig roll i religionsutövningen. Björnkult, tron på kvinnliga skyddsgudomligheter, akkor , samt åkallan av atmosfäriska gudar är andra exempel på ursprungliga drag med östligt sammanhang. Både uråldriga och yngre inslag har sägnerna om stalo, en jättestor men lättlurad skogsbo. Det samiska språket, samiskan, avspeglar den verklighet i vilken språket uppstått och utvecklats. Här finns gott om uttryck för naturförhållanden som väder och vind, snö och terrängformer, för renen och renskötseln, för släktskapsrelationer och för mänsklig närhet.
Samernas ursprungliga musik och diktning, jojk, är liksom det samiska språket besläktad med östliga folks. Bland tidiga samiska bildkonstnärer är Nils Nilsson Skum i Sverige och John Savio (1902-38) i Norge de mest bekanta.
Den samiska handslöjden som brukskonst omtalas utförligt redan av Johannes Schefferus på 1600-talet. Skinn, senor och horn från renen samt trä, i synnerhet masur, och rottågor utgör det grundläggande råmaterialet. En rik och konstfull ornamentik är typisk för arbetena i horn och trä. Tenntrådsbroderi och bandvävnad är högt utvecklade. Numera utförs sameslöjden till stor del för avsalu och är mycket efterfrågad. Sällskapet Same-Ätnam har kraftigt verkat för sameslöjdens renässans och utveckling.
Länk - Spåket
Länk - Kultur
Till toppen av sidan
Någon fast statsbildning har samerna aldrig skapat. I fornnorska källor talas dock om finnekonger, som uppenbarligen var ledare för de samiska bysamfälligheterna, sitorna (av det samiska ordet siida). Under vikingatiden betalade dessa skatt till västnordiska stormän. Efter hand blev denna finnskatt norske kungens monopol. Under medeltiden uppträder östliga skattekrävare och handelsmän från olika trakter i Finland, de s k birkarlarna, och från Karelen och Novgorod. Skinn togs som tribut, ofta med våld. En del sitor tvingades betala skatt till tre riken.
År 1751 bestämdes gränsen mellan Sverige-Finland och Danmark-Norge slutgiltigt. Traktaten har ett bihang, den s k Lappkodicillen, som ger starkt stöd åt samisk autonomi med bl a egen jurisdiktion, lapprätten, och rätt till neutralitet i krig. Samma år fastställdes Lapplands gräns mot de självägande böndernas kustland. Gränsen drogs i stort sett utefter lappskattelandens östgräns och på grundval av samisk hävd.
Länkar - Historia
Vid sekelskiftet 1900 började samerna medvetet kämpa för sin existens som ett eget folk med ett eget land. I Sverige var kampen riktad mot kolonisationen av de samiska områdena och i Norge mot förnorskningspolitiken, där bl a språkfrågorna spelade stor roll. Den första sameföreningen bildades i Fatmomakke i Vilhelmina 1904. Föreningsrörelsen resulterade 1950 i bildandet av Svenska samernas riksförbund. 1953 hölls den första nordiska samekonferensen, och 1956 bildades Nordiska samerådet, som därefter hållit konferenser med jämna mellanrum. Samerådet och samekonferenserna har arbetat fram alltmer preciserade mål, med inriktning mot självbestämmanderätt i kultur- och näringsfrågor samt inte minst ett större inflytande vid exploateringar av naturtillgångarna i Sameätnam.
Länk - Politik
Till toppen av sidan
Sveriges samebyar från norr till söder
Fjällsamebyar - Gran, Ran, Ubmeje, Vapsten, Vilhelmina norra och Vilhelmina södra,
Skogssameby - Malå
Totalt finns 51st samebyar i sverige
Här hittar du information om samerna och rennäringen i: Jämtland och Norrbotten
Till toppen av sidan
Vi tar gärna emot mer information om innehållet på denna sida på nått sätt är felaktigt.
mvh
Redaktionen
info@umealven.com
|
Sápmi landet i norr
